lemnat grafven, medan den tillbads såsom ett helgon, hvilken för detta snarare bort dömas som en förbrytare. I Toscana var nämnligen och är ännu i dag ett abbotstift, såsom vi ofta finna sådana, beläget i en af menniskor föga besökt nejd. Der hade en munk blifvit abbot, som i allt var ganska sträng och from, utom i afseende på umgänget med qvinnor; men detta förstod han så försigtigt bedrifva, att nästan ingen ens anade, än mindre visste något dylikt, hvarföre han i allo ansågs för en gudfruktig och helig man. Nu begaf sig, att en ganska rik bonde vid namn Ferondo blef mycket förtrolig med abboten; han var en grof och öfver måttan dum man, och hans umgänge behagade abboten blott för den förlustelse, han stundom hemtade af hans enfald. Imellertid varsnade abboten, att Ferondo hade en utmärkt skön qvinna till hustru, och i henne förälskade han sig så varmt, att han hvarken dag eller natt tänkte på något annat. Men, då han fick veta, att Ferondo, ehuru i allt annat enfaldig och dum, likväl var högst klok, då det gällde att älska sin hustru och väl vakta henne, råkade han nästan i förtviflan. Likväl bragte han det, förståndig som han var, derhän, att Ferondo tillsammans med sin hustru stundom kom till klostrets trädgård att förlusta sig. Der samtalade han mycket gudaktigt med dem om det eviga lifvets salighet och om många aflidna mäns och qvinnors fromma gerningar, tills slutligen frun fick lust att bikta sig för honom och begärde tillstånd dertill af Ferondo, som också gaf henne det. Till abbotens stora glädje kom hon således i detta ärende till honom, satte sig vid hans fötter och begynte, innan hon sade något annat: "Vördige herre, om Gud