gifvit mig en förståndig man eller också ingen, skulle det kanske blifva mig lätt att under ledning af er beträda den väg, om hvilken ni sagt, att den för till evinnerligt lif; men nu kan jag, när jag betänker, hvilken dum man Ferondo är, nästan kalla mig enka, medan jag likväl är gift så till vida, som jag, så länge han lefver, icke kan taga mig en annan man. Så enfaldig han är, är han dertill utan någon anledning öfver all höfva svartsjuk på mig, så att jag fördenskull omöjligen kan lefva med honom i annat än bedröfvelse och olycka. Förr än jag skrider till den vidare bikten, ber jag er således på det allra ödmjukaste, att ni i detta hänseende måtte godhetsfullt gifva mig något råd; ty, om jag ej härigenom får en grund för mitt tillämnade nya lif, så skall hvarken bikten eller någon annan from handling båta mig mycket." Detta tal fyllde abbotens själ med glädje; han tyckte, att lyckan banat honom vägen till målet för hans ifrigaste önskan och sade: "Min dotter, väl anser jag det som ett stort bekymmer för en vacker och finkänslig qvinna som ni att hafva till man en oförståndig stackare; men en än större börda måste en svartsjuk vara. Då ni nu har både det ena och det andra, tror jag således utan svårighet, hvad ni berättar mig om er bedröfvelse. Men härför ser jag rent ut sagdt intet annat råd eller medel, än ett, att nämnligen Ferondo botas för sin svartsjuka. Läkemedlet förstår jag ganska väl tillreda, blott ni tror er nog stark att hålla hemligt, hvad jag nu för er vill omtala." Frun svarade: "Min fader, tvifla icke härpå; hellre skulle jag låta mig dödas, än för någon omtala, hvad ni sagt, att jag icke skulle få säga. Men