böner befriat mig ur skärseldens pina och återkallat mig till lifvet, hvarföre jag ber Gud att han må förläna er ett godt år och goda dagar nu och alltid." Abboten genmälde då: "Lofvad vare Guds allmagt! Gå da, o son, eftersom Gud har återsändt dig hit, trösta din hustru, som, sedan du gick ur detta lif, alltid flutit i tårar, och var hädanefter Guds vän och tjenare." "Vördige herre," sade Ferondo, "det är mig så sagdt; låt mig bara hållas: ty, med detsamma jag träffar henne, skall jag kyssa henne, så mycket tycker jag om henne." Abboten qvarstadnade med sina munkar, låtsade mycket förundra sig öfver denna händelse och lät andäktigt sjunga miserere härför. Ferondo återvände imellertid till sin by, der alla, som sågo honom, flydde, liksom man plägar göra för fasansfulla ting; men han kallade dem tillbaka och försäkrade dem, att han stått upp från de döda. Äfven hans hustru förskräcktes för honom; men slutligen hemtade sig folket något från sin rädsla för honom, insåg, att han lefde, och frågade honom om mångahanda ur andra verlden; och han svarade dem alla, liksom han återvändt förståndigare än förut, berättade dem nyheter om deras slägtingars själar och uppfann af sig sjelf de vackraste dikter i verlden om skärseldens inrättningar, samt förtalde inför allt folket den uppenbarelse, han fått genom ärke-bengeln Gapergälls mun, innan han uppstod. Han återvände således i sitt hus med sin hustru, återtog besittningen af sin egendom och gjorde henne hafvande, åtminstone efter sin tro; och lyckligtvis inträffade också, att hon vid riktig tid, enligt den dumma tron, att qvinnan bär barn i jemnt nio månader, födde en son, som erhöll namnet Benedetto Ferondo.