få en son, hvilken du skall kalla Benedictus, emedan Gud låter dig denna nåd vederfaras för din fromme abbots och din hustrus böner och för den helge Benedicti skull." När Ferondo hörde detta, blef han storligen glad och sade: "Det tycker jag riktigt om. Gud välsigne både vår Herre och abboten och sancte Bengt och min rara, sockersöta, osteströdda hustru!" Abboten lät sedan i det vin, han skickade honom, gifva honom in så mycket af det nämnda pulvret, att det sänkte honom i sömn för omkring fyra timmar, iklädde honom hans egna kläder och återbar honom med tillhjelp af sin munk i tysthet till det grafhvalf, i hvilket han blifvit nedsatt På morgonen emot gryningen vaknade Perondo och märkte genom någon öppning på hvalfvet ljuset, som han på goda tio månader icke sett. Han tyckte sig derföre vara lefvande och begynte ropa: "Öppna, öppna!" samt stötte med hufvudet så kraftigt mot hvalfvets betäckning, att han upplyfte den, emedan den ej var särdeles tung. Medan han började alldeles afkasta den, ditskyndade munkarne efter slutad ottesång, igenkände Ferondos röst och sågo honom framkomma ur grafvården; och, förskräckta öfver denna besynnerliga händelse, flydde de alla och skyndade till abboten. Denne låtsade uppstiga från sin bön och sade: "Barn, hysen ingen fruktan! Tagen kors och vigvatten och följen mig, så skola vi se, hvad Guds allmagt vill oss uppenbara"; och så gjorde man. Ferondo hade imellertid stigit ur grafven helt blek, emedan han på så länge icke sett himmelen. När han varsnade abboten, föll han strax till hans fötter och sade: "Min fader, efter hvad mig blifvit uppenbaradt, hafva edra och den helge Benedicti och min hustrus