I konungadömet Frankrike lefde en adelsman, som hette Isnard, grefve af Roussillon, och, emedan han sällan var frisk, alltid hade hos sig en läkare, vid namn mäster Gerard från Narbonne. Sagde grefve hade en enda liten son, benämnd Bertrand, som var ganska skön och behaglig; med honom uppfostrades andra barn af hans ålder, bland hvilka var en dotter till den nämnde läkaren, som hette Gillette. Hon fattade för denne Bertrand en oändlig kärlek, långt mera glödande, än som tillkom hennes späda ålder. Men, emedan grefven dött och anförtrott Bertrand i konungens händer, måste han resa till Paris, hvaröfver den unga flickan var outsägligt tröstlös. Icke långt derefter dog äfven hennes fader, och hon skulle derföre gerna, om hon haft någon passande förevändning, också rest till Paris för att återse Bertrand; men, då hon, såsom mycket rik och ensam arftagerska, noga vårdades, såg hon icke någon utväg dertill. Imellertid hade hon, som redan var giftvuxen, då hon åldrig kunnat glömma Bertrand, utan att uppgifva skälet dertill, sagt nej till många, med hvilka hennes slägtingar velat bortgifta henne. Då begaf sig, att, medan hon mer än någonsin lågade af kärlek till Bertrand, emedan hon hört, att han blifvit en ganska skön yngling, hon fick veta, hurusom konungen af Frankrike efter en böld, som han haft på bröstet, och hvilken blifvit illa läkt, fått en fistel, som förorsakade honom stort besvär och häftiga plågor; ehuru många läkare försökt bota honom härför, hade dock ingen funnits, som förmått det, utan allesammans hade blott förvärrat det onda, hvarföre konungen, misströstande om sitt botande, icke ville mottaga hvarken råd eller hjelp