af någon. Häröfver blef den unga flickan öfver måttan glad: ty hon insåg, att hon härigenom icke blott fick ett giltigt skäl att resa till Paris, utan äfven, i fall det var den sjukdom, hon trodde, lätt kunde lyckas erhålla Bertrand till man. Som hon af sin fader lärt många läkedomskonster, tillredde hon derföre ett pulver af vissa örter, som hjelpte i den sjukdom, hon tänkte, att det var, steg sedan till häst och färdades till Paris. Det första, hon der gjorde, var att söka få se Bertrand, och först derpå trädde hon inför konungen och utbad sig af honom som en nåd, att han ville visa henne sitt onda. Konungen, som såg henne vara en skön och intagande flicka, förmådde icke neka henne detta och visade såret för henne. Hon hade knappt sett det, förrän hon strax kände sig viss om att bota det onda och sade: "Nådigste herre, om det behagar er, hoppas jag till Gud att kunna, utan någon plåga eller besvär för er, återställa er från denna sjukdom på åtta dagar." Konungen gjorde inom sig spe af hennes ord och tänkte: Hvad de ypperste läkare i verlden icke kunnat eller förstått, huru skulle väl en ung qvinna förmå det? Han tackade henne således för hennes goda vilja och svarade, att han beslutit icke vidare följa någon läkares råd. Härtill sade flickan: "Nådigste herre, ni försmår min konst, emedan jag är ung och qvinna; men jag vill erinra er, att jag icke är läkekunnig genom mitt eget vetande, utan med Guds hjelp och genom mäster Gerards från Narbonne vetenskap, som var min fader och i lifstiden en namnkunnig läkare." Konungen sade då vid sig sjelf: Kanske är hon mig sänd af Gud; hvarföre skulle jag icke försöka, hvad hon kan göra, eftersom hon säger sig vilja bota