stadnade der så länge, tills tiden för hennes nedkomst var inne, då hon födde två gossebarn, som mycket liknade sin fader, och dem hon lät omsorgsfullt amma. När hon tyckte det vara tid, begaf hon sig sedan på färde och ankom till Montpellier, utan att igenkännas af någon. Medan hon der hvilade ut sig några dagar, sökte hon inhemta underrättelser om grefven, och hvar han befann sig, samt fick veta, att han Allhelgonadagen ämnade på Roussillon gifva en stor fest för damer och riddare, hvarföre hon begaf sig dit i pilgrimskläder, såsom hon var van. När hon fick höra, att damerna och riddarne voro samlade i grefvens palats för att gå till bords, gick hon utan titt ombyta drägt upp i salen med sina små söner på armen, trängde sig mellan de församlade fram dit, der hon såg grefven, föll till hans fötter och sade gråtande: "Min ädle herre, jag är din olyckliga maka, som, för att låta dig återvända till ditt hem och vistas der, länge rest omkring i elände. Jag besvär dig vid Gud, att du nu håller mig det villkor, du ålade mig genom de två riddarne, jag skickade dig. Se här i mina armar icke en, utan två dina söner, och se här din ring. Det är således tid, att jag efter ditt eget löfte af dig mottages såsom din hustru." Vid dessa ord råkade grefven helt utom sig af förvåning, emedan han igenkände ringen och äfven barnen, så lika voro de honom; dock sade han: "Huru har väl detta tillgått?" Till stor förundran för grefven och alla öfriga närvarande berättade då grefvinnan ordentligt allt, som skett, och huru det händt. Grefven, som fann, att hon talade sanning, och betänkte hennes ihärdiga trofasthet och hennes förstånd och derjemnte såg sina två vackra barn, aflade således sin