många sköna och dyrbara klenoder, hvilka alla grefvinnan omsorgsfullt bevarade. Då hon nu kände sig hafvande, ville hon icke mera besvära den ädla damen med dessa tjenster, utan sade till henne: "Min fru, tack vare Gud och er, äger jag nu, hvad jag åstundat, och det är således tid, att jag gör, hvad som kan vara er till behag, på det jag sedan må kunna resa härifrån." Adelsdamen svarade, att, om grefvinnan hade anledning att vara glad, vore det henne kärt; men hon för sin del hade icke gjort något i hopp om belöning, utan emedan hon ansett sig böra göra så, för att handla rätt. Härtill genmälde grefvinnan: "Min fru, detta behagar mig väl, och likaså tänker jag å min sida gifva er, hvad ni kan af mig begära, icke såsom någon belöning, utan för att handla rätt, såsom mig synes att man bör göra." Tvungen af behofvet, begärde då den ädla damen med djup blygsel hundra lire till sin dotters utstyrsel. Grefvinnan, som märkte hennes blygsel och hörde hennes billiga begäran, skänkte henne i stället femhundra lire och så många sköna och präktiga ädelstenar, att de måhända voro lika mycket värda; för hvilket damen, långt mer än nöjd, betygade henne sin största tacksamhet. Grefvinnan tog derpå afsked af henne och återvände till härberget. För att betaga Bertrand tillfälle att vidare skicka bud eller komma hem till sig, reste snart derpå adelsdamen med sin dotter till sina slägtingar på landet; och Bertrand, som någon tid derefter återkallades af sina män, begaf sig tillbaka hem, när han hörde, att grefvinnan aflägsnat sig. Då grefvinnan erfor, att han lemnat Florens och återvändt till sitt grefskap, blef hon högst glad och