dotter, hvars namn var Alibech. Som hon icke var christen, men hörde många christna, som voro i den staden, högligen prisa den christna tron och Guds tjenande, frågade hon en dag en bland dem, på hvad sätt man med minsta besvär kunde tjena Gud. Denne svarade henne, att de bäst tjente Gud, som mest flydde de verldsliga tingen, såsom i synnerhet de gjorde, hvilka gått ut i den thebaiska öknens enslighet. Flickan, som var omkring fjorton år och mycket enfaldig, begaf sig derföre, icke af förståndigt begär, utan af en viss barnslig nyfikenhet, följande morgon helt ensam, utan att låta någon veta det, i hemlighet på väg till thebaiska öknen och ankom också efter några dagar med stor möda till dessa ödemarker, under det alltjemnt hennes åtrå fortfor. Här varsnade hon på långt håll en hydda, gick dit och fann i dörren en from man, som, förvånad öfver att se henne der, frågade henne, hvad hon sökte. Hon svarade, att hon genom Guds ingifvelse sökte tillfälle att få tjena Honom, äfvensom någon, som ville undervisa henne, huru man borde göra detta. Den redlige mannen, som såg hennes ungdom och skönhet, fruktade, att djefvulen kanske kunde besvika honom, om han behöll henne qvar; han berömde derföre hennes goda uppsåt, gaf henne rötter af örter, vilda äpplen och dadlar att äta och vatten att dricka och sade sedan: "Min dotter, icke långt härifrån bor en from man, som är mycket större mästare än jag i det, som du söker. Gå derföre till honom;" och derpå visade han henne vägen. När hon kom till denne och af honom fick samma svar, gick hon vidare och anlände till en ung eremits hydda, som var en ganska gudfruktig och god man och