hette Rusticus; och till honom ställde hon samma fråga, hon gjort de andra. För att nu anställa ett stort prof af sin fasthet skickade han henne icke bort, såsom de andra, utan behöll henne qvar i sin hydda, tillredde, när natten var inne, en bädd af palmlöf och bad henne lägga sig till hvila der. Men, när detta skett, dröjde icke frestelserna länge att börja en strid med hans krafter; och, som han fann sig mer än snart öfvergifven af dem, vände han, utan att afvakta allt för många anfall, fienden ryggen och gaf sig öfvervunnen. Han lemnade derföre åsido de fromma tankarne, bönerna och späkningarna och begynte i minnet återkalla flickans ungdom och skönhet samt öfverlade tillika, hvilket medel och sätt han med henne borde använda, på det att hon icke skulle märka, att han som en okysk menniska ernådde, hvad han af henne åstundade. Han hörde sig således först före med några frågor och fann, att hon aldrig kännt någon man och var lika oerfaren, som hon syntes, till följe hvaraf han beslöt, att, under sken af att tjena Gud, förmå henne att uppfylla hans önskningar. Han visade henne först med många ord, hvilken arg fiende till Herren Gud djefvulen är, och lät henne derpå förstå, att den tjenst, hvarmed man mest förvärfvar Guds behag, är att skicka djefvulen tillbaka i helvetet, dit vår Herre bannlyst honom. Flickan frågade honom då, huru detta gick till. "Det skall du strax få veta," genmälde Rusticus; "gör endast detsamma, som du ser mig göra." Derpå begynte han aftaga de få klädesplagg, han bar, tills han var alldeles naken, och flickan gjorde likaså; sedan föll han på knä, liksom för att bedja, och lät henne knäfalla midt framför sig. Medan