Första Berättelsen.

Tancredi, furste af Salerno, dödar sin dotters älskare och skickar henne hans hjerta i en guldbägare; hon slår förgiftadt vatten öfver det, dricker detta och dör. Ett sorgligt ämne har vår konung i dag gifvit oss att tala öfver, om vi betänka, att vi, ehuru hitkomna för att förnöja oss, skola förtälja om andras tårar, hvilket man ej kan, utan att både berättares och åhörares medlidande väckes. Måhända har han gjort det för att något återhålla de förflutna dagarnes glädtighet; men, hvad än må hafva förmått honom dertill, vill jag, då det ej tillkommer mig att ändra hans godtfinnande, förtälja er en beklaglig, högst olycklig och era tårar värd tilldragelse. Tancredi, furste af Salerno, skulle varit en mycket mild och godsint herre, om han ej på sin ålderdom flackat sina händer i tvenne älskandes blod. Han hade under hela sin lifstid blott en enda dotter och skulle varit mycket lyckligare, om han ej ens ägt henne. Hon var så ömt älskad af fadren, som någonsin en dotter kan vara, och för denna ömma kärleks skull ville han, emedan han icke kunde skiljas vid henne, ej bortgifta henne,