ångestfullt gråta, när han såg, huru nära sitt slut hon var. Då sade damen till honom: "Tancredi, spar dessa tårar till en olycka, som du mindre önskat, än denna, och skänk dem ej åt mig, som icke begär dem! Hvem såg någonsin någon annan än dig gråta öfver det, han sjelf velat? Dock, om en gnista af den kärlek, du fordom bar till mig, ännu lefver hos dig, må du såsom en sista gunst bevilja mig, att, ehuru det ej var dig till behag, att jag tyst och i hemlighet lefde tillsammans med Guiscardo, dock min döda kropp må med allas vetskap hvila tillsammans med hans, hvart du än låtit kasta den." Tårar och qval tilläto ej fursten att svara. Derpå, då den unga damen kände, att hon nått sitt slut, tryckte hon häftigt det döda hjertat till sitt bröst och sade: "Lefven med Gud, ty nu går jag hädan"; hennes ögon beslöjades, hon förlorade sansen och skildes så ur detta smärtefulla lifvet. Ett så sorgligt slut fick Guiscardos och Ghismondas kärlek, som I nu hafven hört. Men Tancredi lät efter många tårar, och sedan han för sent ångrat sin grymhet, under allmän sorg bland Salernitanerne ärofullt nedsätta deras lik i en och samma graf.