hon så talat, böjde hon sig ned öfver bägaren och började, utan att höja några qvinnliga klagoskri, att gråta, liksom hon i sitt hufvud haft en vattukälla, och utgjöt, i det hon otaliga gånger kysste det döda hjertat, en sådan flod af tårar, att det var underbart att skåda. Hennes tärnor, som stodo rundt om henne, visste ej, hvems hjerta det var, och hvad hennes ord ville säga, men gräto alla, gripna af medlidande, frågade henne deltagande, men förgäfves, om orsaken till hennes tårar och bemödade sig än mer att, så godt de förstodo och förmådde, trösta henne. Sedan hon ändtligen gråtit nog, upplyfte hon hufvudet, aftorkade sina ögon och sade: "O, du högt älskade hjerta, all min pligt mot dig är nu uppfylld; intet annat återstår mig, än att låta min själ förena sig med din." Sedan hon så sagt, lät hon gifva sig den flaska, i hvilken det vatten, hon dagen förut beredt, förvarades, slog det uti bägaren, der hjertat, badadt af hennes många tårar, låg, förde den till munnen utan bäfvan och utdrack den hel och hållen. När hon gjort detta, lade hon sig med bägaren i handen på sin bädd, antog den värdigaste ställning, hon kunde gifva sin kropp, tryckte sin döde älskares hjerta intill sitt eget och afbidade så, utan att säga ett ord, döden. Imellertid hade hennes tärnor, som sett och hört detta, fastän de icke visste, hvad vatten det var, hon druckit, sändt bud till Tancredi för att berätta alltsammans. Befarande, hvad som händt, skyndade han ned till sin dotters gemak, dit han anlände just i det ögonblick, hon lade sig på bädden. Nu, då det var för sent, ville han med smeksamma ord trösta henne, men började