min glöd mildrad genom några droppar af dagg." När Pampinea förnam den till henne ställda befallningen, insåg hon af sin vänskap bättre sina följeslagerskors önskan, än konungens af hans ord. Hon beslöt således, i afsigt att hellre muntra dessa, än med undantag af befallningen sjelf lyda konungen, att omtala en löjlig händelse och begynte sålunda: Folket har ett så lydande ordspråk: En bof, som redelig hålles, han kan allt ondt begå, men tros väl af hvar man. Detta icke blott lånar mig rikligt ämne att tala öfver det, som blifvit mig förelagdt, utan äfven tillfälle att ådagalägga, huru stort och djupt munkarnes hyckleri är, hvilka med sina vida och långa kläder, med sina med konst blekta anleten, med sin röst, som är mild och ödmjuk, när de begära andras egendom, men högljudd och häftig, när de förebrå andra sina egna laster, eller när de föregifva, att de blifva saliga genom tagande, men andra genom gifvande, ja, att de icke äro menniskor, som liksom vi böra förvärfva paradiset, utan nästan såsom dess innehafvare och herrar der förläna hvar och en, som dör, ett mer eller mindre ypperligt rum efter den summa penningar, han åt dem efterlemnat, — hvilka, säger jag, med allt detta söka bedraga först sig sjelfva, om de tro derpå, och sedan alla dem, som sätta lit till deras ord. Finge jag blott i hänseende till dem uppenbara allt, hvad som kunde sägas, skulle jag nog tydligt visa många enfaldiga, hvad de förborga under sina vida kåpor. Ja, gifve Gud, att det ginge dem alla med sina lögner så, som en minoritmunk, som icke mera var ung, men i Venedig gällde för en af de största casuister, och hvars historia jag har synnerlig lust att berätta er, för