att måhända någorlunda genom skämt och skratt vederkvicka era sinnen, som ännu äro uppfyllda af medlidande öfver Ghismondas död. I Imola fanns nämnligen, I dygdädla damer, en man, som förde ett brottsligt och syndigt lefverne och hette Berto della Massa. Men, som hans skamliga gerningar voro väl kända af Imolesarne, kom det snart så långt, att ingen i hans hemort mera ville tro honom, till och med när han berättade sanning, för att icke tala om lögn. Han insåg snart, att hans skurkstreck icke mera gingo för sig i Imola, och flyttade derföre till Venedig, allt afskums samlingsort, i hopp att här genom nya medel finna bättre tillfälle, än hittills varit fallet, att föröfva sina nedriga dåd. Till den ändan låtsade han högligen ångra de dåliga handlingar, han tillförene begått, ställde sig, som om en ytterlig ödmjukhet intagit honom, blef den frommaste katholik i verlden, gjorde sig till minoritmunk och lät kalla sig broder Alberto från Imola. I denna drägt begynte han skenbarligen föra ett ganska strängt lefnadssätt, berömde mycket botöfningar och återhållsamhet och aldrig hvarken åt kött eller drack vin, — när han icke hade något, som han tyckte om. Till följe häraf märkte knappt någon, att han från tjuf, kopplare, förfalskare och mördare plötsligt blifvit en stor predikant, utan att han derföre öfvergifvit de förutnämnda lasterna, när han hemligen kunde sätta dem i verket. Dessutom hade han låtit viga sig till prest och begrät alltid, emedan tårar kostade honom föga, när han ville, Frälsarens lidande, då han läste messan, och många sågo det. Kortligen, både genom sina predikningar och sina tårar förstod han så fullkomligt vinna Venetianarnes