anlände sålunda från hamn till hamn inom åttonde dagen utan någon olyckshändelse till Creta, der de köpte sig stora och sköna gods och i närheten af Candia uppförde präktiga och behagliga boningshus. Här begynte de nu lefva med sina älskarinnor såsom förnäme herrar med mycket tjenstefolk, med hundar, falkar och hästar, i gästabud, gamman och glädje och voro de lyckligaste män i verlden. Men, medan de tillbragte sin tid på detta sätt, begaf sig, (såsom vi hela dagen se, att, ehuru mycket än en sak behagat, känner man likväl leda vid den, när man får för mycket öfverflöd derpå,) att Restaignon, som förut högligen älskat Ninette, nu, då han utan allsköns misstanke kunde fritt njuta af hennes besittning, begynte ledsna vid henne och följaktligen brista i kärlek mot henne. Imellertid fattade han vid en fest största behag till en ung och ädelboren dame der i landet, sökte med all flit vinna hennes ynnest och anställde till hennes ära härliga fester och bevisade henne mycken höfviskhet. Detta märkte Ninette och öfverfölls så af svartsjuka, att han icke kunde taga ett steg, utan att hon fick veta det och sedan genom förebråelser och vresighet förbittrade lifvet både för honom och sig sjelf. Men, liksom öfvermätt af en sak alstrar ledsnad, så ökar förnekandet af det åstundade begäret dertill; och sålunda underblåste också Ninettes vrede glöden i Restaignons nya kärlek. Huru det nu under tidens lopp hände, antingen Restaignon vann den älskade damens vänskap eller icke, nog af, Ninette var, hvem som än må ha berättat henne det, fullt viss på, att så förhöll sig, och råkade häröfver i djup sorgsenhet och derefter i vrede, som slutligen