emedan hertigen stod fast i sitt beslut att förfara mot henne med sträng rättvisa. Då föll Madelaine, som var en skön ungmö och länge rönt prof af hertigens kärlek, utan att hon någonsin velat i något vara honom till viljes, på den tanken, att, om hon gaf vika för hans begär, skulle hon kunna rädda sin syster undan lågorna, och lät derföre genom en försigtig budbärare underrätta honom, att hon i allt ville uppfylla hans befallningar, om han lofvade henne två saker i belöning: först, att hon återfinge sin syster fri och oskadd, och för det andra, att detta aftal blefve hållet hemligt. När hertigen förnam hennes budskap, behagade det honom; han öfverlade väl länge inom sig, om han borde göra detta, men samtyckte slutligen dertill och sade, att han var beredvillig. Han lät derföre enligt öfverenskommelse med damen en natt qvarhålla Foulques och Huguet, liksom han velat af dera göra sig närmare underrättad om brottet, och begaf sig derpå i hemlighet bort att taga natthärberge hos Madelaine. Dessförinnan hade han låtsat, som om han lagt Ninette i en säck för att samma natt låta dränka henne i hafvet, men förde henne i stället med sig tillbaka till hennes syster och skänkte henne åt denna såsom belöning för nattens njutning samt bad Madelaine vid afskedet om morgonen att icke låta denna natt, som varit deras kärleks första, blifva den sista. Dessutom ålade han henne att skicka bort den brottsliga, på det att icke hennes strafflöshet skulle lända honom till tadel, eller han behöfva ånyo strängt förfara mot henne. Följande morgon frigåfvos Foulques och Huguet, sedan de fått höra, att Ninette om natten blifvit dränkt