i säck; de satte tro dertill och återvände hem till sig för att trösta sina damer öfver deras systers död. Men, ehuru mycket än Madelaine bemödade sig att dölja henne, märkte likväl Foulques, att hon fanns hos dem; häröfver förundrades han storligen, men fattade strax misstankar, emedan han redan hört, att hertigen älskade Madelaine, och frågade henne, huru det kom sig, att Ninette var der. Madelaine uppdiktade en lång historia för att förklara detta för honom; men han, som var slug, trodde den föga, utan tvang henne att omtala sanningen, hvilken hon också efter mycket omsvep ändtligen yppade. Öfverväldigad af smärta och raseri, drog då Foulques sitt svärd och dödade henne, som förgäfves anropade honom om nåd. Men, fruktande för hertigens rättvisa vrede, lemnade han derpå liket i gemaket, skyndade dit, der Ninette var, och sade med förstäldt glädtig uppsyn till henne: "Låt oss genast begifva oss dit din syster önskar att jag skall föra dig, på det du icke åter må falla i hertigens händer." Ninette trodde hans ord; och, då hon i sin fruktan blott önskade få komma bort, begaf hon sig i den redan inbrutna natten på väg jemnte Foulques, utan att taga vidare afsked af sin syster. Sålunda gingo de med den ringa penningesumma, Foulques kunnat medtaga, ned till hafsstranden och stego ombord på ett litet fartyg; och man har sedan aldrig fått veta, hvart de togo vägen. När Madelaine följande dagen blef funnen mördad, voro några, som buro hat och afund till Huguet, snabba att underrätta hertigen derom. Hertigen, som högt älskade Madelaine, skyndade i lågande vrede till huset, grep Huguet och hans älskarinna och tvang dem, som