förgäfves ropade om nåd och hjelp. Derpå kastade de kroppen i hafvet och sade: "Tag henne nu: vi gifva dig henne sådan, som vi kunna, och som din ordhållighet förtjenar." Vid åsynen af deras grymhet lät Gerbino, längtande att dö och obekymrad om pilar och stenar, lägga till vid skeppet och besteg det till trots för alla dem, som derpå voro. Liksom ett hungrigt lejon, som påträffar en hjord af ungtjurar, dödar än den ene, än den andre och med tänder och klor förr tillfredsställer sin vrede än sin hunger, så träffade Gerbino med sitt svärd i handen den ene efter den andre af Saracenerne och drap i sitt raseri många. Imellertid ökades elden i det antända skeppet, och han lät således sitt folk derifrån till belöning taga, hvad de kunde, och steg sedan ned från det, föga glad öfver den seger, han vunnit öfver fienden. Derpå lät han ur hafvet upptaga den sköna damens lik, grät länge och med strida tårar öfver det och begrof det på återresan till Sicilien ärofullt på Ustica, en liten ö, belägen nästan gent emot Trapani, samt återvände slutligen hem, så djupt bedröfvad, som någon kan vara. När konungen af Tunis fick underrättelse om denna händelse, skickade han svartklädda sändebud till konung Wilhelm för att beklaga sig öfver, att dennes löfte blifvit så illa hållet. Sändebuden berättade sakens förlopp, hvaröfver konung Wilhelm mycket förtörnades; och, då han icke såg någon utväg att neka dem den upprättelse, de begärde, lät han gripa Gerbino. Emedan ingen af hans baroner med böner sökte förmå honom att ändra beslut, dömde han honom från lifvet och lät i sin egen