tal ett starkt bifallsgny och stötte i trumpeterna, grepo till vapen, satte årorna i vattnet och anlände till skeppet. När de, som voro på skeppet, på långt håll sågo galèrerna komma, rustade de sig till försvar, då de icke kunde röra sig ur stället. Ankommen dit, lät den sköne Gerbino tillkännagifva, att de skulle skicka skeppsherrarne ombord på galèrerna, om de icke ville slås mot honom. Men, när Saracenerne igenkände, hvilka de voro, och hörde, hvad de fordrade, sade de, att de af dem anföllos mot konungens löfte; till bevis härpå visade de konung Wilhelms handske och nekade derhos bestämdt att utan slagtning gifva sig eller utlemna något, som fanns på skeppet. Gerbino, som i bakstammen sett damen och funnit henne ännu mycket skönare, an han trott henne vara, upptändes af denna anblick mer än förut och svarade vid handskens uppvisande, att der för närvarande icke funnes några falkar, och att således icke heller någon handske behöfdes. Derföre borde de bereda sig på strid, om de icke ville utlemna damen. Derpå begynte också utan vidare uppskof båda parterna att häftigt skjuta pilar och kasta sten på hvarandra och stridde sålunda långe med ömsesidig förlust. Slutligen tog Gerbino, som såg detta föga tjena till något, en båt, som de medfört från Sardinien, satte eld på den och dref den med sina båda galèrer intill fiendens skepp. När Saracenerne märkte detta, insågo de, att de måste antingen gifva sig eller dö, upphemtade derföre på däck konungens dotter, som satt och grät nere i skeppet, förde henne till framstammen, kallade på Gerbino och dödade henne i hans åsyn, under det hon