och skön blomsterkruka af det slag, der man sätter mejram och basilika, lade det, inlindadt i en fin duk, deri, bredde sedan jord ofvanpå och planterade i den några stånd af den skönaste salernitanska basilika, dem hon aldrig vattnade med annat an rosen- och orange-vatten eller sina egna tårar. Hon hade dessutom tagit för sed att alltid sitta i närheten af denna kruka och med innerlig längtan betrakta den, emedan den gömde hennes käre Lorenzo; och, sedan hon sålunda länge ömt beskådat den, gick hon till den och begynte gråta öfver den en så lång stund, att hon begjöt hela basilikan med sina tårar. Så väl genom den långa och trägna skötseln, som genom jordens af hufvudets förmultnande alstrade fruktbarhet blef växten ganska skön och välluktande. Då den unga flickan alltjemnt fortfor på detta sätt, blef hon flere gånger bemärkt dervid af grannarne. Men de sade till hennes bröder, som undrade öfver, att hennes skönhet bleknade bort, och att hennes ögon så insjunkit, att de tycktes alldeles försvunna ur ansigtet: "Vi ha varsnat, att hon alla dagar gör så och så." När hennes bröder hörde detta och märkte detsamma, förebrådde de henne en och annan gång härför; men, då detta icke halp, läto de slutligen i hemlighet borttaga blomsterkrukan från henne. Då hon nu icke återfann den, begärde hon den många gånger tillbaka med största enträgenhet; men, när den icke återgafs henne, och hon icke upphörde med klagan och tårar, insjuknade hon och begärde under sjukdomen intet annat än sin kruka. Öfver denna ifriga åtrå förundrades hennes bröder storligen och ville fördenskull se efter, hvad den innehöll; de utslogo således jorden, då de funno duken och i den