icke mera kan återvända hit till verlden, emedan dina, bröder mördade mig den sista dagen, du såg mig." Han betecknade derpå stället, der de nedmyllat honom, bad henne icke mera kalla eller vänta sig och försvann. Flickan vaknade, satte tro till synen och grät bitterligen. När hon om morgonen uppstigit, vågade hon icke säga något till sina bröder, men beslöt att gå till det angifna stället och se efter, om det, som synts henne i drömmen, var sannt. Hon bad derföre om lof att få lustvandra något utom staden, begaf sig till stället, så fort hon kunde, i sällskap med en tjenarinna, som förr varit hos dem och kände alla hennes hemligheter, och gräfde, sedan hon borttagit några torra löf, som betäckte platsen, der, hvarest jorden tycktes henne minst hård. Hon hade ej heller gjort detta länge, förrän hon påträffade sin olycklige älskares lik, som ännu icke skadats eller multnat, hvaraf hon klart insåg, att hennes syn varit sann. Öfver måttan bedröfvad häröfver, begrep hon likväl, att det nu icke var tid att gråta, och skulle, om hon kunnat, gerna medtagit hela kroppen för att skänka den en tillbörlig begrafning; men, då hon fann detta vara omöjligt, afskar hon, så godt hon kunde, med en knif hans hufvud från bålen, insvepte det i en handduk och gaf det, sedan hon åter kastat jord på den öfriga kroppen, åt tjenarinnan att bära samt återvände derifrån hem till sig, utan att hafva blifvit varsnad af någon. Här inneslöt hon sig i sin kammare med detta hufvud och grät öfver det så länge och bittert, att hon helt och hållet tvådde det med sina tårar, medan hon betäckte det med tusen kyssar. Sedan tog hon en stor