båda gingo i fullbordan. I bören nämnligen, älskvärda damer, veta, att alla lefvande äro utsatta för att se hvarjehanda ting i drömmen, som allesammans visserligen tyckas den drömmande, så länge han sofver, ganska sanna, men af hvilka han deremot, när han vaknat, anser blott somliga för sanna, andra för sannolika och åter en del för alldeles stridande mot all sanning, ehuru det icke dess mindre befinnes, att många af dem slagit in. Derföre sätta också många lika fast tro till hvarje dröm, som till hvad de se i sitt vakna tillstånd, och nedslås eller glädjas öfver sina drömsyner, allt efter som dessa komma dem att frukta eller hoppas. Å andra sidan gifvas de, som alls icke tro på någon sådan, förrän de finna sig ha råkat i den förebådade faran. Af dessa åsigter kan jag hvarken gilla den ena eller den andra, emedan drömmarne hvarken alltid äro sanna eller alltid falska. Att de icke alla äro sanna, det lär väl en hvar bland oss ganska ofta hafva pröfvat; och, att de icke heller alla äro falska, hafven I redan kunnat se af Filomenas berättelse, och jag har äfven för afsigt att bevisa er det i min, såsom jag förut nämnt. Jag anser således, att man vid ett dygdigt lefverne och handlande icke bör frukta för någon häremot stridande dröm eller derigenom låta afskräcka sig från sina goda föresatser. Likaledes må man vid elaka och brottsliga företag, ehuru gynnsamma för dem drömmarne än synas, och huru de än med lockande bländverk uppmuntra den drömmande, likväl icke tro någon enda af dem; men åter under ett motsatt uppförande sätta fullaste lit till dem alla. Men låt oss nu komma till berättelsen.