I staden Brescia lefde fordom en adelsman, benämnd herr Negro da Ponte Carraro, som bland andra barn hade en dotter vid namn Andreuola, en ogift och mycket vacker ung dame, hvilken händelsevis förälskade sig i en sin granne, som hette Gabriotto, en man af ringa stånd, men af berömvärda seder och skön och behaglig till gestalt. Med biträde och hjelp af en husets tjenarinna förstod hon också bringa saken derhän, att Gabriotto icke blott fick veta sig vara älskad af Andreuola, utan äfven upprepade gånger infördes i hennes faders präktiga trädgård till största nöje för bada parterna. Och, på det intet utom döden måtte kunna åtskilja denna deras fröjdefulla kärlek, blefvo de i hemlighet man och hustru. Medan de sålunda förstulet fortsatte sina kärleksomfamningar, begaf sig, att den unga flickan en natt i drömmen tyckte sig vara i sin trädgård jemnte Gabriotto och hafva honom i sina armar till bådas innerliga förnöjelse. Men, medan de ännu dröjde i denna ställning, förekom det henne, som hon såge ur hans kropp framkomma något mörkt och fasaväckande ting, hvars skapnad hon icke kunde urskilja; och detta tyckte hon fattade i Gabriotto och ryckte honom oaktadt hennes motstånd med otrolig styrka ur hennes famn samt försvann med honom under jorden, utan att hon kunde återse någondera. Häröfver kände hon en djup och obeskriflig smärta, af hvilken hon vaknade; och, fastän hon, när hon var vaken, blef glad öfver, att hvad hon drömt icke var verkligt, intogs hon icke dess mindre af fruktan för den syn, hon haft. Derföre bemödade hon sig också, då Gabriotto ville följande natt besöka henne, så mycket som möjligt att afböja hans ditkomst för den aftonen;