hon insvepte sig i sin mantel, trängde sig fram mellan qvinnorna och icke förr stadnade, än hon kommit till liket. Der uppgaf hon ett högt rop och nedföll med anletet öfver den döde ynglingen, hvilken hon dock ej badade med många tårar, emedan redan vid första beröringen smärtan beröfvade henne, liksom förut ynglingen, lifvet. Qvinnorna sökte imellertid intala henne tröst och bådo henne uppstiga, ehuru de ännu icke igenkände henne; men, då hon icke stod upp, och de ville uppresa henne, funno de henne orörlig, och, när de likväl upplyfte henne, insågo de på samma gång, att hon var Salvestra och död. Gripna af dubbelt medlidande, begynte då alla qvinnor, som der voro, ånyo att upphäfva en ännu större jämmer. Nyheten härom spridde sig snart bland männen utanför kyrkan och kom äfven till hennes mans öron, som stod bland dem, och hvilken nu länge begrät henne utan att vilja höra någon tröst eller vänligt tilltal af någon. Sedan omtalade han för många närvarande, hvad som om natten tilldragit sig mellan ynglingen och hans hustru, hvaraf alla klart insågo skälet till bådaderas död och mycket bedröfvades. Man tog derpå den unga hustruns lik och lade det, så smyckadt, som det brukas med döda kroppar, på samma bädd bredvid ynglingen, hvarefter de båda, sedan hon länge blifvit begråten, begrofvos i en och samma graf; och så förenade döden med oupplösliga band dem, som kärleken icke förmått i lifvet sammanföra.