länge, nu sofvo tungt och icke hörde det minsta af allt detta. Qvinnorna blefvo häraf än förskräcktare, stodo upp, skyndade till fönstret och begynte ropa: "Ta fast tjufven, ta fast tjufven!" Till följe af detta rop skyndade flere af grannarne på olika vägar, somliga öfver taket och andra från andra håll, in i huset, och de unge männen, som väcktes af bullret, stego likaledes upp. Ruggieri, som, när han märkte sig vara der, råkade alldeles utom sig af förvåning och icke såg någon utväg eller möjlighet till flykt, blef nu gripen och lemnad i förvar åt ståthållarens vakt, som redan ditskyndat med anledning af oväsendet. Han fördes derpå inför ståthållaren, lades, emedan han af alla ansågs som en stor förbrytare, ofördröjligen på pinbänken och bekände, att han smugit sig in i penninglånarnes hus för att stjäla, hvadan ståthållaren beslöt att utan allt för stort dröjsmål låta upphänga honom. Om morgonen spriddes öfver hela Salerno tidningen om, att Ruggieri fasttagits under försök att stjäla i ockrarnes hus. Då damen och hennes piga fingo höra detta, uppfylldes de af så stor och stark förundran, att de voro nära att öfvertyga sig om, att de icke gjort, utan drömt, hvad de företagit föregående natt; och dertill kände damen en så djup smärta öfver den fara, hvari Ruggieri sväfvade, att hon nästan höll på att mista förståndet. Imellertid återkom läkaren icke långt efter halfva tredje timmen från Amalfi och begärde det tillagade vattnet, emedan han nu ville bota sin sjukling; men, när flaskan befanns tom, gjorde han ett förskräckligt larm öfver, att ingenting i hans hus kunde få vara orördt. Damen, som oroades af andra bekymmer, svarade förtretad: "Hvad