förstå att genom morgondagen trösta våra följeslagerskor öfver den svåra, de i dag måst utstå." Fiammettas långa, lockiga och guldgula hår nedföll präktigt på de glänsande och finbildade skuldrorna; hennes rundade anlete lyste af hvita liljors och rodnande rosors lefvande färg i angenäm blandning; ögonen liknade en otämd falks i klarhet, och den lilla näpna munnens läppar tycktes vara ett par rubiner. Småleende sade hon nu: "Filostrato, jag mottagar gerna din gåfva; och, på det du än bättre må inse, huru illa du gjort, vill jag och befaller nu, att en och hvar må bereda sig på att i morgon berätta om den lycka, som tillfallit älskande efter sorgliga eller vidriga händelser. Detta förslag behagade alla. Sedan lät hon kalla seneschalen, öfverenskom med honom om behöfliga anordningar och gaf derpå, efter det hela sällskapet stigit upp, dem glädtigt orlof ända till måltidstimmen. De gingo således, somliga uti trädgården, vid hvars skönhet man icke så lätt kunde ledsna, andra till qvarnarne, som arbetade utom densamma, den ene hit, den andre dit, och förlustade sig sålunda på skilda sätt efter olika smak ända till timmen för aftonmåltiden. Men, när denna var inne, samlades alla såsom vanligt och åto med stort nöje och väl betjenta afton nära den sköna källan. Sedan de stigit upp från bordet, begynte de, som de voro vana, att dansa och sjunga; och, medan Filomena anförde dansen, sade drottningen: "Filostrato, jag har ej för afsigt att frångå mina företrädares bruk, utan vill liksom de låta en visa afsjungas. Men, öfvertygad, som jag är, derom, att dina visor äro af samma slag som dina