- Project Runeberg -  Mästerlotsen. Roman /
69

(1926) [MARC] Author: Ernst Didring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

verkade på Albert. Han blev tystare och fåordigare
under de närmaste dagarna. Till slut kom han själv
med förslaget, att det vore nog bäst, om hon fore
tillbaka till Tallholmen. Snart skulle de riktiga
höststormarna börja. Då kunde det mycket väl hända, att hon
inte kunde sticka näsan ut genom dörren. Han
skildrade vältaligt hur sjön kunde bryta i ett vitt skum över
hela Måsklubb nästan och hur lotsarna knappt kunde
ta sig ut.

»Tror du jag är rädd?» frågade hon med ett
underligt uttryck i ögonen. Hennes hjärta skälvde av glädje
över att hon lyckades få honom att själv föreslå, men
samtidigt sade hon sig tyst, att hon aldrig skulle resa
ensam tillbaka. Georg skulle absolut med. Men ännu
var det för tidigt att komma med det förslaget. Albert
skulle få tid att mjukna mer. Han skulle själv få
framföra det. Då trodde han, att han hittat på det. Det
skulle göra honom glad. Han tyckte om att visa sig
ädel, uppoffrande. Man behövde bara ge en liten knutf
åt hans välvilliga själ. Gud, vad karlarna voro lätta att
leda, bara man förstod sig på att ta dem!

»Tror du jag vill överge dig nu, när det börjar bli
ruskigt härute? Jo, det vore just skönt! Vem skulle
laga mat åt dig och hålla kaffet varmt, när du kommer
från lotsstugan? Jag tyckte du sa’, att det blåser mitt
igenom den ibland.»

»Du är ändå rar, Anna.» Han klappade hennes
kind.

»Det enda skulle vara, om Georg skulle börja ledsna.»

»Det har jag inte hört.»

»Nej, han säger inte mycket.»

På detta vis underminerade Anna mannen i rätt
riktning. Ibland tyckte hon själv, att hon betedde sig lågt
och uselt och att hon hellre borde säga honom rent ut,
att hon inte kunde stanna längre på Måsklubb, att hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:39:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/demasterlo/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free