- Project Runeberg -  Mästerlotsen. Roman /
86

(1926) [MARC] Author: Ernst Didring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

till på fadern, när fören grävde ned sig allt för mycket,
och då släckte han kvickt focken.

För det mesta stod det vitt skum omkring dem och
båten. Upp och ned gick det, halvt sidlängs sjöarna.
När de voro uppe, sågo de ångaren öster över ligga
och rulla den också, men när det bar ned var det som
det mörknade. Sjön kom icke så förskräckligt grov men
den kokade ojämt till minne av de snurriga stormarna
under sista veckan.

»Vi får allt ta och pumpa ett slag», sade Albert, när
vattnet inombords började skvalpa allt för högt.

»Det kan jag», erbjöd Georg.

»Sköt du focken! Eriksson tar nog pumpen så
klarar jag storskotet.»

Albert grep redan efter det, men Anna tog utan
vidare i fockskotet, som Georg höll. De skrattade till
varann och skötte det tillsammans.

Erikssons pumpning blev inte till stor nytta.
Tillflödet sinade aldrig, men han lyckades åtminstone hålla
vattnet nere till Annas kängskaft. Hon kände, att det
klafsade vått inne i skorna men var allt för upptagen av
sin nya ansvarsfulla befattning som skotsköterska för
att fästa sig vid obehaget. Ibland pinade nog henne
tanken om att nu, i nästa ögonblick, när den där
väldiga vågen bryter, då går vi under, men ju längre det
gick utan att något hände, desto mindre rädd blev hon.
Kanske de ändå skulle komma undan med livet.
Kanske de inte behövde drunkna därute. Då ilade
tankarna till Gud, till den höge däruppe ovan töcknen, han som
sände storm och stiltje, och då bad hon en mycket snabb
men innerlig bön, att han skulle rädda dem ur allt
detta vilda, kokande, vita skum och låta henne komma
fram till Tallholmen.

Storökan frustade vidare genom sjöarna. Den
tumlade och krängde, men framåt gick det. Fyra gånger

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:39:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/demasterlo/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free