- Project Runeberg -  Mästerlotsen. Roman /
99

(1926) [MARC] Author: Ernst Didring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

de, lukten av skog? Visst var det land på
styrbordssidan för över. Han vädrade som en hund efter spår.
Land fanns där absolut.

Han böjde sig in genom fönstret än en gång och
kommenderade sakta maskin. Ingen fäste sig vid vad
han sade. Då hastade han in genom styrhyttens dörr.

Antingen måste de sakta, eller också gingo de på
inom tjugu minuter! Fejan hade de om styrbord, det
kändes pä den minskade sjön. Förut låg Kolkan så
säkert som två gånger två var fyra.

Kaptenen röt till svar, att han kände vägen och gav
hin i dumma svenska lotsar, som inte begrepo sig på
sjökortet mer än en oxe begrep sig på pickles. Albert
försökte komma till talröret för att kommendera stopp
till maskinisten. De vräkte undan honom. Han bad
och besvor dem för skutans skull, för de sovande
döds-trötta männen i skansen att stoppa och låta ankarna gå.
Nu hade man kommit i lä. Bra vatten var det.
Sten-blandad lera. Man kunde rida ut stormen, tills det blev
ljust. Han satte både sitt eget och svenska lotsverkets
heder i pant på att det gick galet om de höllo på som
de gjorde.

Eriksson, som varit ute och luktat i mörkret ett tag
kom in igen och förenade sig med Albert. Man hade
alldeles tydligt kommit i lä. Eriksson var inte så slängd
i engelska som Albert Sjöberg, men gjorde ändå allt
för att få dem att begripa, att man hade land om
styrbord och Kolkan föröver.

Kaptenen svarade inte längre. Han var envisheten
förkroppsligad. Tjurig och grov stod han där vid
ratten och höll oåterkalleligen rätt väst.

Sjöberg förklarade, att han för sista gången avsade
sig allt ansvar. Han tog Eriksson till vittne. Kaptenen
skrek till rorgängaren att sparka ut åsnorna, något som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:39:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/demasterlo/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free