Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gabriel skrattade hånfullt.
»Vad har du för brådska? Vi behöver inte segla
förrän om en timme.»
»Jag vill ut!»
»Den ena vill stanna, den andra vill ut», hånade han.
»Du såg hur det gick, när man vill något i det här
rummet. Se så, kom nu snällt och tag en tår kaffe.
Det dödar dig inte. Jag trodde du var modig.»
Elvira blev iskall. Jaså, det lät på det viset. Då var
han säkert ännu farligare. Nu behövde hon allt sitt
mod. Hon gick stelt fram till bordet och slog sig ned
på andra sidan mitt emot honom. Han sköt kaffekoppen
över mot henne och bjöd henne socker och grädde.
Hon tog mekaniskt av bådadera, rörde omkring i
koppen och drack. Det gick som en eldström genom henne,
så hett var det. Det klarade tankarna ännu mera. Hon
satte upp ett leende, det rätta hjältemodets underbara
leende inför fasan, undergången, döden.
»Så vackra ögon du har», sade han.
Gud, vad jag hatar dig, tänkte hon men log
fortfarande. Jag kunde döda dig, om jag bara —.
»Tycker du», sade hon. »Dina är mycket vackrare.
Och vad du är stark se’n! Aldrig trodde jag du
kunde lyfta en karl på det viset.»
»Åh, jag kan lyfta en kvinna ännu lättare»,
skrattade han till.
Hans ansikte blev så vidrigt att Elvira inte kunde
förstå var han dolt det uttrycket förut under alla år
de känt varann. Han hade sett riktigt bra ut förut.
Nu var det som om skalet kring honom remnat och
hon såg honom i all hans vederstyggliga nakenhet. Och
så djuriskt han drack!
Han sörplade kaffet i .sig, medan han kisade på henne
med glittrande kattögon, där han satt framåthukad med
koppen mellan händerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
