Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Revolutionens orsaker och förebud - 4. Aristokratisk reaktion och insurrektion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skatterna, förklarade det nämligen gång på gång och med
alt större eftertryck (den 16, 24, 30 Juli samt 6 och 13
Augusti), att endast riksständerna hade rätt att bevilja dem,
samt begärde deras sammankallande. Konungen förvisade då
parlamentet till Troyes (15 Aug.), men la cour des comptes
och la cour des aides fortsatte i dess ställe striden, och med
hvarje dag ökades regeringens finansiella trångmål. Å andra
sidan ledsnade parlamentet vid sin förvisning, och sålunda kom
en förlikning till stånd, enligt hvilken regeringen afstod från
de båda nya skatterna, men parlamentet i stället
inregistrerade ett edikt, som ej blott återinförde de två vingtièmes utan
äfven förlängde tiden för den andra af dem samt utsträckte
dem till all egendom (19 Sept.).
Äfven i denna form voro emellertid dessa skatter
otillräckliga för behofven. För att förekomma nya strider skall
då d’Éprémesnil, den konservativa parlamentsoppositionens
ifrigaste förkämpe, hafva lofvat, att, om konungen förklarade
sig inom 2 à 3 år vilja sammankalla riksständerna, skulle
parlamentet inregistrera ett låne-edikt, som för denna tid skulle
afhjälpa finansnöden[1].
Säkert är, att regeringen, för att vinna parlamentets
bifall till en storartad låneoperation, nu beslöt sig för det
ödesdigra steget att lofva ständernas sammankallande. Huru föga
man anade betydelsen af detta löfte, ses emellertid däraf, att
den nye storsigillbevararen Lamoignon vid dess meddelande
till parlamentet uttryckligen förklarade, att den lagstiftande
makten i alla händelser helt och hållet tillhörde konungen.
Med all sin svaghet ville dock Ludvig ej veta af någon
inskränkning af sina prerogativ, och han tänkte sig ej, att
ständernas sammankallande skulle innebära någon sådan.
Genom detta förbehåll samt därigenom att fristen för
riksdagens sammankallande utsträcktes till 5 år, förtogs dock
i väsentlig mån det gynnsamma intrycket af löftet, och
dessutom gick man vid inregistreringen till väga på ett så
klumpigt sätt, att striden upplågade med större styrka än
någonsin. För att imponera infann sig nämligen konungen själf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
