Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Revolutionens orsaker och förebud - 4. Aristokratisk reaktion och insurrektion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillfredsställelse öfver den förra varit, ju häftigare hade dess
förbittring blifvit, då den såg Calonnes reformplaner hota att
ur dess händer rycka segerns redan betryggade frukter. Kort
därpå hade regeringen ytterligare uppretat denna klass genom
1788 års ordonans för arméen, som till förmån för »la première
noblesse» från de högsta graderna helt och hållet uteslöt
lågadeln[1], och det, om ock svaga, ingrepp i den seignöriella
domsrätten, som skedde genom edikten af den 8 Maj, rågade
måttet af landtjunkrarnes förbittring.
I Béarn, Bretagne och Dauphiné kom det till formligt
uppror. Samtidigt med majediktens utfärdande hade konungen
befalt, att parlamenten skulle suspendera sin verksamhet, tills
den nya organisationen hunne träda i verket, men i alla dessa
provinser trotsade parlamenten denna befallning med tillhjälp
af folkresningar, för hvilka provinsernas adel gick i spetsen
och hvilkas framgång i väsentlig mån berodde af att de adliga
officerarne ej läto trupperna ingripa med behörig kraft[2]. Den
lägre befolkningen deltog väl i själfva upploppen, men det
egentliga borgerskapet förhöll sig tämligen passivt. I Dauphiné
togo dock händelserna en annan utgång. Här var man äfven
missnöjd med den nya provinsialförsamlingen, i det man i
stället önskade återställandet af provinsens gamla af Richelieu
upphäfda ständerförsamling, och under oroligheterna lät det
tredje ståndet mot löftet om dubbel representationsrätt förmå
sig att deltaga i en dylik församling, som på eget bevåg
sammanträdde i Vizille (Juli 1788). Tack vare den på en gång
frihetsvänlige och hofsamme Mounier, domare i Grenoble och
utsedd till församlingens sekreterare, åstadkoms här en
fullständig enighet mellan stånden, och församlingen enade sig om ett
beslut, till hvars karaktäriserande det må vara nog att anföra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
