Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 1. Det gamla samhällets fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frankrikes gränser. Hans fruktansvärda penna förskaffade
honom emellertid ett visst anseende äfven hos regeringen,
ehuru denna mer än en gång ingrep mot hans skrifter, och
då Calonne förehade sina reformplaner, tog han Mirabeau i
sin tjänst. Enligt dennes egen uppgift var det han, som i
syfte att bana väg för en riksdag därvid ingaf ministern
tanken på en notabelförsamling.
Året förut hade han t. o. m. blifvit använd i ett hemligt
diplomatiskt uppdrag. Den franska regeringen ansåg sig
behöfva kännedom om förhållandena i Preussen med anledning
af Fredrik II:s snart väntade död, och på Calonnes förord[1]
sändes Mirabeau såsom kunskapare till Berlin, där han fick
företräde hos den åldrige konungen. Ett i sanning
egendomligt möte! »den sjunkande tidens hjälte och den nyas titan»,
den upplysta despotismens störste representant och den
stundande revolutionens störste statsman förtroligt samtalande med
hvarandra! Fredrik syntes intresserad af Mirabeaus person,
och denne kände för den store konungen den lifligaste
beundran utan att dock däraf låta sig bedåras.
I det stora arbete om den »preussiska monarkien»[2], hvari
han offentliggjorde sina erfarenheter från denna resa, för
öfrigt ett tämligen oordnadt verk, hvaraf han själf endast
författat en del — erkänner han till fullo Fredriks förtjänster,
men lemnar af felen i hans politiska system en skildring,
hvilken 20 år därefter skulle erhålla en lika oväntad som
lysande bekräftelse.
Härmed hafva vi följt Mirabeau till revolutionens
begynnelse. Han var då till sitt rykte hvad man plägar kalla: en
tvetydig person, och onekligen var detta omdöme i många
stycken blott alt för väl förtjänt. Han hade gjort sig skyldig ej
blott till svåra ungdomsförvillelser utan äfven till brott; ända
till sin död förblef han njutningslysten och utsväfvande; det
sätt, hvarpå han inblandat sig i de sorgliga stridigheter, som
upprörde hans familj, röjde opålitlighet, falskhet och
egennytta, och då hans penna allmänt stämplades såsom fal, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
