Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 1. Det gamla samhällets fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Underrättelsen om eden i Bollhuset kastade konungen
fullständigt i hofpartiets armar. Den 21 Juni hölls ett nytt
statsråd, hvari konungens bröder — således äfven hofpartiets
förklarade chef, grefven af Artois — deltogo. Resultatet däraf
blef, att man väl antog Neckers förslag om den kungliga
seansen, men för öfrigt underkastades hans plan sådana
förändringar, att denna seans ej skulle komma att innebära
ett tillmötesgående mot det tredje ståndet utan ett medel att
tvinga detta till att afstå från hvad det begynt. Att den del
af presterskapet, som den 19 Juni ansåg sig hafva segrat vid
omröstningen, samt äfven ett par adelsmän följande dagen
förenade sig med det tredje ståndet, som då samlats i kyrkan
St. Louis, förmådde ej afskräcka regeringen från hennes afsigter.
Den 23 Juni egde omsider den kungliga seansen rum.
Versailles’ gator bevakades af en truppstyrka, hvars antal
uppskattats till 4,000 man, och flere andra regementen stodo
färdiga att rycka ut.
Adeln och presterskapet fingo först inträda i salen; det
rum, som det tredje ståndet under tiden fått sig anvisadt, var
så trångt, att en stor del måste vänta i fria luften under ett
häftigt störtregn[1]. När konungen inträdde, saknade man i
hans följe Necker. Denne hade visserligen ej haft
beslutsamheten att inlemna sin afskedsansökan, men hans hustru och
dotter hade förmått honom att genom sitt uteblifvande
protestera mot det olycksbringande steg, som konungen nu stod i
beredskap att taga.
Det har stundom påståtts, att Ludvig XVI genom den
förklaring, han nu lät uppläsa för ständerna, frivilligt erbjöd
alla reformer, som man rimligtvis kunnat begära[2], och att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
