Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 2. Nydaningsverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom ett sådant syntes å ena sidan alldeles oförenligt med
läran om la volonté générale, men å andra sidan såsom en
oundviklig följd af det monarkiska statsskicket. Det var också
denna fråga, som först åstadkom den partigruppering inom
församlingen, hvilken sedan blef bestämmande äfven för de flesta
andra ärenden. Till en början framträdde den samma blott
i en sammanslutning af åsigter, hvarvid trenne
hufvudriktningar, en reaktionär, en moderat och en radikal gjorde sig
gällande. Ända till medlet af Oktober (efter flyttningen till
Paris) fortforo de deputerade i allmänhet att placera sig efter
stånd — liksom de olika drägterna till dess bibehöllos —
men småningom började likasinnade taga plats tillsammans,
och härigenom kom församlingen att äfven lokalt sönderfalla
i tre grupper; dessa togo t. o. m. sina namn efter de platser,
de händelsevis intagit i förhållande till presidenten (från denne
räknadt), och kallades sålunda höger, center och venster, namn
hvilka genom dem vunno en sådan ryktbarhet, att de sedan
öfvergått till tekniska termer inom hela det parlamentariska
lifvet. Af dessa benämningar vilja vi också från första stund
begagna oss, om också detta i någon mån kan innebära en
antecipation[1].
Högern utgjordes i allmänhet af de adelsmän och prester,
som motsatt sig föreningen med det tredje ståndet. Den
skulle hälst sett besluten af den 4 Augusti ogjorda liksom nu
mera hela revolutionen. Dessa adelsmän, parlamentsråd och
andliga dignitärer, som för ej länge sedan så käckt angripit
enväldet och yrkat på politisk frihet, begärde nu ej något
bättre än att få söka skydd bakom tronen. De voro nu »för
konungen, emedan det öfverensstämde med deras eget
intresse», skref Axel v. Fersen till sin far, och naturligtvis var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
