Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 2. Nydaningsverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egenskaper. Han kan dock ej frånkännas en viss fyndighet och
kvickhet samt mycket mod, af hvilka egenskaper de förra
kommo honom till pass i de parlamentariska fejder, den
senare i de gatustrider mot förbittrade »patrioter», i hvilka han
med samma oförvägenhet störtade sig. Förgäfves sökte han
dock täfla med brodren såsom talare, och känslan af hans
underlägsenhet både i detta och andra hänseenden uppfylde
honom med en bitterhet, som blott ökades af dennes
öfverseende. Så liksom personifierade sig tidens stora motsats i
striden mellan dessa båda bröder, en strid som endast på den
äldres sida fördes med värdighet. Den yngres uppträdande
gick förnämligast ut på att skandalisera församlingen, i
hvilken han t. o. m. skall hafva infunnit sig berusad[1].
Både d’Eprémesnil och Mirabeau voro egentligen blott
högerns enfants terribles; dess enda verkligt parlamentariska
förmågor voro abbé Maury och Cazalès, och det är
betecknande för den franska aristokratiens politiska oduglighet, att
ingendera af dessa kunde sägas vara utgången ur dess led.
Maury var son af en skomakare, och hade tidigt genom
sin kvickhet, vältalighet och sina vittra intressen ådragit sig
uppmärksamhet både af sina andliga förmän och den vittra
verlden. Verldsligt sinnad, ja i grunden knappast en
»troende», såg han liksom så många andra i kyrkan blott en
vädjobana för sin ärelystnad, och det torde ej vara en orättvisa att
antaga, det själfviskheten hade en ganska väsentlig del i hans
ifver att försvara den sakernas ordning, hvarpå han grundat
sina förhoppningar. Hans kamp mot revolutionen var helt
och hållet negativ, bestod uteslutande i protester; fåfängt
söker man däri några verkliga politiska idéer, men han var
ständigt stridsfärdig, fyndig och en mästare i den jesuitiska
vältalighetens konst[2].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
