Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Flickan förklarade därpå att de hade lämnat kapplöpningen
den första dagen och nu voro på väg till nästa stad, där de
ämnade tillbringa natten. Som det fetlagda fruntimrets
ansikte började klarna, vågade hon fråga huru långt det
var dit. Svaret blev att staden låg åtta mil därifrån.
Denna nedslående underrättelse gjorde flickan litet
modfälld och hon kunde knappast undertrycka en tår, då hon
såg utåt den mörknande vägen. Hennes morfar yttrade
ingen klagan, men han suckade tungt, i det han stödde sig
på sin stav och fåfängt försökte genomtränga det dunkla
fjärran.
»Kom närmare», sade fruntimret i resvagnen och vinkade
åt henne att stiga upp för stegen. »Är du hungrig, barn?»
»Inte så mycket, men vi äro trötta, och det är en så
lång väg —»
»Nå ja, hungrig eller inte, så skadar det inte att få litet
te», genmälde hennes nya bekantskap. »Jag förmodar att
ni inte har någonting däremot?»
Morfadern tog ödmjukt av sig sin hatt och tackade
henne. Fruntimret i resvagnen bad även honom stiga upp för
stegen, men som trumman visade sig vara ett obekvämt
bord för två, stego de ned igen och satte sig i gräset, dit
hon räckte dem tebrickan, brödet och smöret, skinkstycket
och, kort sagt, allt varmed hon själv hade försett sig
förutom buteljen, vilken hon redan hade funnit tillfälle att
helt oförmärkt stoppa ned i fickan.
»Räck mig nu tekannan», sade deras vän, »så att jag
får hälla på litet mera varmt vatten och lägga i en nypa
friskt te, och ät och drick sedan, så mycket ni orka.»
Under det de voro sysselsatta därmed, steg fruntimret i
resvagnen ned på marken och vandrade med händerna på
ryggen fram och åter med ståtlig hållning, varvid den stora
hatten ruskade ofantligt på hennes huvud, samt
skärskådade därunder tid efter annan resvagnen med en uppsyn
av lugn glädje. Sedan hon en stund fortfarit med denna
milda motion, satte hon sig på fotsteget och ropade
»George», varpå en karl i formanskostym, som ända
hittills hade suttit hopkrupen i en häck, så att han kunde se
allt vad som tilldrog sig utan att själv bliva sedd, böjde
undan kvistarna, som dolde honom, och visade sig i sittande
ställning med ett stort fat och ett ofantligt stenkrus i knäet
samt i högra handen en kniv och i den vänstra en gaffel.
»Jaa, mistress», sade George.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
