Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XLV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi skola icke vika av från den. Vi skola icke göra det,
käre morfar, inte sant?»
»Nej», svarade den gamle mannen, lika vacklande till sin
röst som till sitt sätt. »Nej. Låt oss gå vidare. Jag är
färdig. Jag är alldeles färdig, Nell.»
Flickan gick med större svårighet än hon hade låtit sin
följeslagare ana, ty den smärta, hon kände i sina lemmar,
var mer än vanligt svår och varje ansträngning förökade
den. Men den avpressade henne ingen klagan, och fastän
de båda vandrarna gingo långsamt framåt, gingo de
likvisst framåt. Då de efter en stunds förlopp hunnit ur
staden, började de inse att de voro på rätt väg. Sedan de
vandrat igenom en lång, flack, oregelbunden förstad,
kommo de så småningom till en bedrövlig trakt, där icke ett
grässtrå syntes växa, där intet grönt kunde leva utan på
ytan av de stillastående pölar, som här och där lågo
stinkande bredvid den svarta vägen.
Ju mer de fördjupade sig i skuggan av denna dystra ort,
dess mera uppfylldes deras sinnen av mulen dysterhet. På
alla sidor, så långt ögat kunde nå, hopade sig höga
skorstenar bredvid varandra, och utgöto sin rökpest, varmed
de fördunklade ljuset och gjorde den dystra luften ännu
vidrigare. Bland askhögar bredvid vägen, endast skyddade
av några grova bräder, vände och vredo sig sällsamma
maskiner likt pinade djur, och uppgåvo tid efter annan tjut
som av outhärdliga plågor och kommo marken att darra
för deras kval. Förfallna hus syntes här och där, utan tak,
utan fönster, nedsvärtade, tröstlösa, men likväl bebodda.
Män, kvinnor, barn med bleka ansikten och trasiga kläder
skötte maskinerna, tiggde på landsvägarna eller tittade
halvnakna fram ur de dörrlösa husen. Bakom och till höger och
vänster om sig hade man samma ändlösa räcka av
tegeltorn, som aldrig upphörde att giva ifrån sig sin svarta rök,
att förhärja allt, utestänga dagens ansikte och innesluta
alla dessa fasor i ett tjockt, svart moln.
Men natten på detta förfärliga ställe — då bullret från
var och en av de besynnerliga maskinerna ökades av
mörkret, då människorna bredvid dem sågo vildare och grymmare
ut, då skaror av arbetare utan anställning drevo omkring
på vägarna, eller samlade sig vid fackelsken omkring sina
anförare, som på ett hårt språk talade med dem om de
oförrätter, de lidit, och uppeggade dem till förfärliga skri och
hotelser — natten, då forvagnarna skramlade förbi, fyllda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
