Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
444 DEN GAMLA AN TI KV I TETSHANDELN
säger rent ut att han har sin, och att Kit är den lyckligaste
bland de lyckliga.
Det finnes en vän, som han ännu icke sett, enär han
icke gärna kan föras in i familjekretsen på grund av att
han är en järnskodd fyrfoting. Kit begagnar första
tiH-fälle att smyga sig bort och skynda till stallet. I samma
ögonblick, han lägger handen på klinkan, gnäggar ponnyn
den högljuddaste ponnyhälsning; och då Kit går fram för
att smeka honom, gnor ponnyn sin nos mot hans rock och
visar honom mera tillgivenhet än någonsin en ponny visat
någon människa.
Men huru kommer Barbara att trippa in där? Och så
fin och nätt hon är igen. Hon har stått framför spegeln,
sedan hon återhämtat sig. Varför kommer Barbara just
till stallet bland alla ställen här i världen? Jo, alltsedan
Kit kom bort, ville icke ponnyn mottaga sitt foder av någon
annan än henne, och Barbara, som naturigtvis icke drömde
om att Kristofer var där och just nu för att se efter att
allting var i ordning, har kommit oförvarandes på honom.
Rodnande lilla Barbara!
Det är möjligt att Kit har smekt ponnyn nog; det är
möjligt att det finnes bättre föremål att smeka än ponnies. I
alla fall övergiver han honom för Barbaras skull och
uttalar sin förhoppning att hon mår bättre. Ja. Barbara mår
mycket bättre. Hon är rädd — och härvid slår Barbara
ned ögonen och rodnar ännu mera — att han måste ansett
henne mycket dåraktig. »Inte alls», säger Kit. Det gläder
Barbara att höra och hon hostar — hm! — just den
svagaste hostning — icke mera än så.
»Vi ha knappast haft tid att ta varandra i hand,
Barbara», säger Kit. Barbara räcker honom sin hand. Åh,
vad hon darrar! Dåraktiga, oroliga Barbara.
En armslängd? En armslängd är icke mycket. Barbaras
arm var ingalunda lång och dessutom höll hon den icke
rak, utan litet böjd. Kit stod så nära henne, då de togo
varandra i hand, att han kunde se en liten tår, som ännu
skälvde i hennes ögonlock. Det var naturligt att han
skulle betrakta den, utan att Barbara visste det. Det
var naturligt att Barbara helt omedvetet skulle slå upp sina
ögon och ertappa honom. Var det naturligt att Kit i
samma ögonblick skulle kyssa Barbara utan någon
föregående anledning eller avsikt? Huru som helst, så gjorde
han det. Barbara sade: »Fy skäms», men lät honom än-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
