- Project Runeberg -  Den gamla antikvitetshandeln /
467

(1913) [MARC] Author: Charles Dickens Translator: Carl Johan Backman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LXXII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

LXXII.



Då morgonen kom och de kunde tala mera lugnt om
föremålet för sin sorg, fingo de höra hur hennes liv slutat.

Hon hade dött för två dagar sedan. Alla voro hos henne
då, emedan de visste att slutet närmade sig. Hon hade dött
strax efter dagbräckningen. De hade läst och talat med
henne under den tidigare delen av natten, men allt eftersom
timmarna förflöto, sjönk hon i sömn. De kunde av vad hon
sade i drömmen sluta till, att hon tyckte sig vara på
vandring med den gamle mannen. Hon drömde icke om några
smärtsamma händelser, utan om människor, som hade hjälpt
dem och varit vänliga mot dem, ty hon sade ofta med
mycken innerlighet: »Gud välsigne er». Då hon vaknade,
yrade hon icke mer än en gång, och då tyckte hon sig höra skön
musik i luften. Gud vet. Kanske det var så.

När hon slutligen öppnade sina ögon efter en mycket lugn
sömn, bad hon att de skulle kyssa henne ännu en gång.
Sedan detta var gjort, vände hon sig till den gamle
mannen med ett älskligt leende över sitt ansikte — ett sådant,
sade de, som de aldrig sett förr och aldrig kunde glömma
— och slog sina båda armar omkring hans hals. De visste
icke i början, att hon var död.

Hon hade mycket ofta talat om de båda systrarna, vilka
voro som kära vänner för henne, hade hon sagt. Hon hade
gärna velat se den stackars Kit, hade hon ofta sagt på sista
tiden. Hon önskade att någon ville framföra hennes
hälsningar till Kit.

För övrigt varken knotade hon eller beklagade hon sig,
utan med stilla sinne och ett alldeles oförändrat sätt, utom
att hon för varje dag blev allvarligare och tacksammare mot

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:41:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dengamla/0467.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free