Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468 DEN GAMLA AN TI KV I TETSHANDELN
dem, slocknade hon helt sakta likt dagsljuset en
sommarafton.
Gossen, som hade varit hennes lilla vän, kom dit nära
nog så snart det var dager med en gåva av torkade
blommor, vilken han bad dem lägga på hennes bröst. Det var
han, som hade kommit till fönstret kvällen förut och talat
med dödgrävaren.
Han berättade dem åter om sin dröm, vari han tyckt att
hon blivit återställd till dem alldeles sådan hon brukade
vara. Han bad ivrigt att få se henne och lovade att han
skulle vara mycket tyst och att de icke behövde frukta för
att han skulle bliva rädd, ty han hade suttit ensam hos sin
lille broder, då han var död, och känt sig glad över att få
vara så nära honom. De läto honom få sin vilja fram och
han höll verkligen ord och var på sitt barnsliga sätt en
lärdom för dem alla.
Anda till denna stund hade gubben icke sagt ett ord —
utom till henne — eller lämnat hennes säng. Men då han
såg hennes lilla gunstling, blev han så rörd, att de aldrig hade
sett honom sådan, och tycktes vilja att gossen skulle
komma närmare. Därpå pekade han på sängen och brast för
första gången i tårar, och de, som stodo bredvid, insågo att
åsynen av gossen hade gjort honom gott och lämnade dem
ensamma med varandra.
Gossen tröstade honom med sitt oskyldiga tal om henne
och förmådde honom att vila, att gå ut, att göra nästan vad
han ville. Och då den dagen kom, som för alltid måste
avlägsna henne i hennes jordiska skepnad från jordiska
ögon, ledde han honom bort, på det han icke skulle veta,
när hon blev tagen från honom.
De skulle samla friskt löv och bära till hennes bädd. Det
var söndag och när de gingo genom bygatan, drogo sig de,
som mötte dem, undan för att lämna dem rum och hälsade
tyst på dem.
»Granne», sade den gamle mannen, i det han stannade
vid den hydda, där hans unge följeslagares moder bodde,
»hur kommer det sig, att nästan alla människor äro klädda
i svart i dag? Jag har sett krusflor på nästan envar.»
Kvinnan svarade att hon icke kunde säga det.
»Nå, ni själv — ni bär ju samma färg», sade han.
»Fönster äro tillstängda, som aldrig brukat vara det om
dagarna. Vad betyder det?»
Kvinnan svarade åter att hon icke kunde säga det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
