Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vi måste gå tillbaka», sade den gamle mannen hastigt.
»Vi måste se vad det är.»
»Nej, nej», utropade gossen och höll honom kvar. »Kom
ihåg vad ni lovade. Vår väg går till den gröna planen, där
hon och jag så ofta varit. Vänd icke om!»
»Var är hon nu?» sade den gamle mannen. »Säg mig
det.»
»Vet ni inte det?» svarade gossen. »Lämnade vi henne
inte nyss?»
»Sant, sant. Det var ju henne vi lämnade — så var
det.»
Han tryckte handen mot pannan, såg sig frånvarande
omkring och gick därpå, liksom fattad av en plötslig tanke,
tvärs över vägen och inträdde i dödgrävarens hus. Denne
och hans döva biträde sutto framför brasan.
Gossen gjorde ett hastigt tecken åt dem med handen. Det
var ett ögonblicks verk, men det och den gamle mannens
utseende voro alldeles nog.
»Skall ni — skall ni begrava någon i dag?» sade han
ivrigt.
»Nej, nej! Vem skulle vi begrava, sir?» svarade
dödgrävaren.
»Ja, vem? Jag säger som ni, vem skulle det väl vara?»
»Vi ha fridag i dag, sir», svarade dödgrävaren milt. »Vi
ha ingenting att uträtta i dag.»
»Nå, då går jag vart du vill», sade gubben och vände sig
till gossen. »Är ni säker på vad ni säger nu? Ni vill väl
inte bedraga mig?»
»Följ med honom, gosse», utropade dödgrävaren, »och
Gud vare med er båda två!»
»Jag är färdig!» sade den gamle mannen ödmjukt. »Kom,
gosse, kom», och därmed lät han honom leda sig bort.
Och nu ringde klockan sin obarmhärtiga liksång över
henne, som var så ung, så vacker, så god. Bräcklig ålderdom
och kraftfullt liv och blomstrande ungdom och hjälplös
barndom strömmade ut för att samlas kring hennes grav.
Gamla män stodo där, vilkas ögon voro skumma och vilkas
sinnen nekade sin tjänst — mormödrar, som kunde hava
dött för tio år sedan och ändock kunde hava varit gamla —
döva, blinda, halta, lama, levande döda i många skepnader,
för att se huru denna tidiga grav slöt sig. Vad var den
död, den skulle innesluta, mot den, som ännu kunde kräla
och släpa sig fram upp över den?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
