Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utefter gångstigen, omkring vilken folket samlat sig, buro
de henne nu, ren som den nyfallna snön, som betäckte vägen
— henne, vars dag på jorden hade flyktat så fort. Genom
vapenhuset, där hon hade suttit, då Gud i sin nåd lett henne
till detta fridfulla ställe, färdades hon nu åter, och den
gamla kyrkan mottog henne i sin tysta skugga.
De förde henne till en gammal vrå, där hon så många
gånger hade suttit och grubblat, och satte sin börda sakta
på stengolvet. Ljuset strömmade in genom det
mångfärgade fönstret — ett fönster, utanför vilket trädgrenarna
städse rasslade under sommaren, och där fåglarna sjöngo så
ljuvligt hela dagen i ände.
Jord till jord, aska till aska, stoft till stoft! Mången ung
hand hade kastat ned sin lilla krans, mången kvävd
snyftning hördes. Några — och de voro icke få — föllo på knä.
Alla voro uppriktiga och ärliga i sin sorg.
Sedan jordfästningen var slutad, stannade de sörjande
avsides, och byfolket slöt sig runt omkring graven.
De sågo huru graven täcktes och stenen lades på. Då,
när skymningen kommit och icke ett ljud oroade ställets
heliga tystnad — när den klara månen utgöt sitt ljus över
grav och minnesvård, över pelare, mur och valv, och
framför allt — så tyckte de — över hennes tysta grift — i denna
stilla stund, när yttre ting och inre tankar överflöda på
försäkringar och odödlighet, och världsliga förhoppningar och
farhågor förödmjukas i stoftet inför dem — då vände de
tillbaka med lugna och undergivna hjärtan och lämnade
flickan hos Gud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
