Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
något, som evigt skall bli ungt och friskt hos
er: sinnets glädje!»
»En falsk föreställning, Hessenstein. Mitt
sinne har fått både rost- och mögelfläckar.»
Hon säger det dock ej så allvarligt, att orden
få någon högtidlig klang, snarare äro de små
koketta danssteg, som bida en applåd. Ty
herre gud, visst är den gode Hessenstein ett
stycke av en lurvig björn, men hans blick
är en blå himmel, dit hon tryggt kan flyga,
och Albertina är inte längre en söt och
bortskämd ung furstinna. Hon får ofta känna
kyla och likgiltighet, ej sällan också ett
spefullt förlöjligande.
»Å», säger Hessenstein godmodigt, »de
fläckarna sitta nog bra löst. När min hjärtans
prinsessa får något nytt att förströ sig med,
blåsa de bort. Jag bedyrar, att om jag
är aldrig så nedstämd, så blir jag å mon aise
igen, när jag lekt en stund med min vita
pudel: Max. Ers höghet kan inte föreställa sig
ett klokare djur.»
Och Hessenstein berättar den ena
historien efter den andra om Max och hans
kamrater. Det är som när en far berättar om sina
hurtiga, kvicka barn.
Albertina lyssnar intresserad. Vill han
inte lyfta upp henne litet på kuddarna, så hon
hör bättre? Hessenstein tar henne varsamt i
sin famn. Hon slår en sekund armarna om
hans hals.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
