Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skenbarheten, såsom om kärlek och vishet vore uti menniskan, och
således alldeles såsom om de vore hennes egna. Ty
menniskan känner icke annat än, att hon älskar af sig sjelf och
är vis af sig sjelf, eller att hon vill det goda och förstår det
sanna af sig sjelf, ehuru likväl icke det minsta är af henne
sjelf, utan från Gud. Endast Gud älskar af Sig Sjelf och
är vis af Sig Sjelf, emedan Gud är Sjelfva Kärleken och
Sjelfva Visheten. Den likhet eller den skenbarhet, att kärlek
och vishet eller godt och sant äro i menniskan såsom hennes
egna, gör att menniskan är menniska, och att hon kan
förbindas med Gud och så lefva i evighet. Häraf följer, att
menniskan är menniska deraf, att hon kan vilja det goda och
förstå det sanna alldeles såsom af sig sjelf, och likväl veta
och tro, att det är af Gud; ty i den mån hon vet och tror
detta, inlägger Gud sin bild i menniskan, men annorlunda skulle
det vara, om hon trodde, att det vore af henne sjelf och ej
af Gud. När de hade sagt detta, kom öfver dem en
nitälskan af kärlek till sanning, och deraf sade de: Huru kan en
menniska emottaga något af kärlek och vishet samt bibehålla
det och åter frambringa det, om hon icke känner det såsom
sitt eget, och huru kan det gifvas förbindelse med Gud
medelst kärlek och vishet, om icke någon förbindelsens
ömsesidighet vore menniskan gifven? ty utan ömsesidighet kan ingen
förbindelse ega rum, och det ömsesidiga i förbindelsen är det,
att menniskan älskar Gud och gör liksom af sig sjelf det,
som är af Gud, men likväl tror, att hon gör det af Gud.
Vidare, huru kan menniskan lefva i evighet, om hon icke
är förbunden med den evige Gud? och följaktligen, huru kan
menniskan vara menniska utan denna likhet uti sig? Detta
tal biföllo alla, och de sade: Låtom oss göra en slutsats
af detta; och de gjorde följande slutsats: »Menniskan är
en Guds mottagningsform, och en Guds mottagningsform
är Guds afbild; och då Gud är Sjelfva Kärleken och Sjelfva
Visheten, så är menniskan en mottagningsform deraf, och den
mottagande formen blifver Guds afbild i den mån den
emottager Vidare, att menniskan är Guds likhet deraf, att hon
känner i sig, att det, som är af Gud, är i henne såsom hennes
eget, men att hon likväl af denna likhet är Guds afbild
blott så mycket som hon erkänner, att kärlek och vishet eller
det goda och det sanna i henne icke äro hennes egna, och
följaktligen icke heller äro af henne, utan allenast i Gud och
följaktligen af Gud:
Härefter upptogo de det andra öfveiiäggningsämner:
»Hvarför födes icke menniskan i någon kärleks kunskap, då likväl alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
