Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
först läst sin mors bref. Någonting — hon kunde aldrig
få riktigt klart för sig hvad — sade henne, redan innan
hon öppnade paketet, att det innehöll det halsband, hon
nyss gjort sig af med. Innanför papperet var det insvept
i en battistnäsduk och inuti den låg en remsa brefpapper,
på hvilken i en tydlig, men rask handstil följande ord
voro skrifna med blyerts: »En främmande person, somfun-
nit miss Sarleths halsband, sänder det tillbaka till henne i
den förhoppning, att hon icke vidare skall utsätta sig för att
förlora det.»
Gwendolen rodnade af förtrytelse och sårad stolthet.
Ett stort hörn af näsduken hade vårdslöst blifvit afslitet,
förmodligen för att få bort ett märke; men hon trodde
genast på den första bild af »den främmande personen»,
som framstälde sig för hennes själ. Det var Deronda;
han måste hafva sett henne gå in i boden, han måste
hafva gått in dit omedelbart efter henne och hafva inlöst
halsbandet. Han hade tagit sig en oförlåtlig frihet och
hade vågat bringa henne i en fullkomligt olidlig belägen-
het. Hvad skulle hon göra? Hon kunde icke handla i
enlighet med sin öfvertygelse, att han skickat henne hals-
bandet, och genast skicka det tillbaka till honom; detta
skulle vara att utsätta sig för möjligheten att hafva miss-
tagit sig; ja, till och med om den »främmande personen»
verkligen var han och ingen annan, skulle det vara allt-
för ogrannlaga af henne att låta honom veta, att hon
gissat det, och åter möta honom med denna ömsesidiga
kännedom om förhållandet. Han visste mycket väl, att han
beredde henne en ohjelplig förödmjukelse; detta var en ny
form för hans ironiska småleende, ett nytt sätt att taga på
sig en öfverlägsen mentors min. G-wendolen kände, hur för-
ödmjukelsens bittra tårar kommo henne i ögonen och runno
ned för hennes kinder. Ingen hade någonsin förr under-
stått sig att behandla henne med ironi och förakt. En
sak var klar: hon måste verkställa sitt beslut att genast
lemna badorten; det var omöjligt för henne att åter visa
sig i den offentliga salongen och ännu mer att stå vid
spelbordet, utsatt för faran att träffa Deronda. — Ett
plötsligt knackande på dörren hördes: frukosten var ser-
verad. Med lidelsefull häftighet kastade G-wendolen hals-
2
Davitl Deronda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
