Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
24
huset är väl luftadt. Jag skulle önska, att några af
möblerna bättre lönt den möda jag haft med att putsa
upp dem, men jag tror, att ni skall kunna se på mes-
singen, att den är omsorgsfullt skurad. Jag tror, att mr
och mrs G-ascoigne, när de komma, skola säga er, att
ingen ting försummats. De äro med full säkerhet här
klockan fem.»
Detta tillfredsstälde Gwendolen, som icke kunde finna
sig i att deras ankomst behandlades med likgiltighet, och
sedan hon trippat ett litet stycke uppför den med mattor
belagda förstugan för att se sig omkring derifrån, trip-
pade hon åter ned och blickade, åtföljd af alla systrarna,
in i huset och ett af de rum, till hvilka dörrar ledde
fran förstugan; matsalen med de mörka ekpanelerna och
de nötta, röda möbelöfverdragen af silkesdamast. med en
kopia efter Snyders, föreställande några morrande, skäl-
lande hundar, ofvanför skänken, och en Kristus, som
bryter brödet, ofvanför kaminen; biblioteket med dess
lukt af gammalt, brunt läder, och slutligen salongen, som
man kom in i genom ett litet förmak, uppfyldt med
gamla vördnadsvärda nipper.
»Mamma, mamma, var snäll och kom hit!» sade
Gwendolen till mrs Davilow, som, stadd i samtal med
hushållerskan, långsamt följt efter. »Här är en orgel.
Jag vill vara den heliga Cecilia; jag vill låta måla mig
som den heliga Cecilia. Jocosa» — så kallade hon miss
Merry — »lös upp mitt hår! Se, mamma!»
Hon hade kastat af sig hatt och handskar och i en
beundransvärd attityd satt sig framför orgeln, medan den
undergifna och allvarliga Jocosa tog bort kammen, som
fasthöll hennes hoprullade hår, och skakade ut det, så
att det som en glänsande, ljusbrun ström föll ned för dess
egarinnas rygg, långt utöfver hennes smärta midja.
Mrs Davilow smålog och sade: »en tjusande bild,
mitt kära barn.» Hon kunde icke låta bli att beundra
sin älskling och förmådde ej ens i hushållerskans närvaro
att dölja det. Gwendolen steg upp och skrattade af
glädje. Allt detta föreföll henne fullkomligt passande
vid inträdet i ett hus, som bildade en så förträfflig bak-
grund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
