Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kring pannan ock i ögonen och sade åter: »åh, stackars
gosse! Det måtte väl inte vara något allvarsamt, hoppas jag?»
Nu ansåg mr Gascoigne sin diagnos fullständig, men
han ville blifva ännu mer säker på sin sak och sade der-
för afsigtligt:
»Han fick armen satt i led igen på ett högst kuriöst
sätt. En grofsmed — icke någon af mina församlings-
bor — var tillfälligtvis tillstädes — en lösdrifvare, skulle
jag tro, men en händig karl i alla fall, och han satte
strax armen i led åt honom. Jag tror derför, att, när
allt kommer omkring, Primrose råkat värst ut. Hästens
knän äro sönderslagna. Han kom ned i ett hål och slun-
gade ut Rex öfver sitt hufvud.»
Gwendolens ansigte hade åter antagit ett uttryck af
belåtenhet, som var fullt berättigadt, eftersom Rex’ arm
åter var satt i led, och vid de antydningar till en beskrif-
ning, som slutet af onkelns tal innehöll, gjorde den tri-
umferande sinnesstämning, hvari hon befann sig, det mer
än någonsin omöjligt för henne att beherska sitt ansigts-
uttryck ; hon började först att småle och brast sedan i ett
gapskratt.
»Jo, du är mig just en hygglig ung dam, som kan
skratta åt andras olyckor», sade mr Gascoigne i en min-
dre ogillande ton, än han skulle hafva antagit, om han icke
haft andra anledningar till att vara glad öfver, att Gwen-
dolen vid detta tillfälle icke ådagalade någon djupare
känsla.
»Jag ber, förlåt mig, onkel. Nu, då jag vet, att
Rex är oskadd, förekommer det mig så komiskt att före-
ställa mig den figur, han och Primrose måste hafva gjort,
alldeles ensamma på en väg mellan två häckar, der blott
en smed kom springande till. Det skulle kunna bli en
ypperlig karrikatyr med underskriften: »En Räfjagt».»
Gwendolen satte nästan en ära i den frihet, hon tog
sig att skratta, då annat folk fann att det var all anled-
ning att vara allvarsam. Hennes skratt klädde henne
verkligen ock så väl, att hennes åsigt om det behagfulla
deri ofta delades af andra, och till och med onkeln kunde
i detta ögonblick icke låta bli att tycka, att det icke var
något under, om en ung man blefve förtrollad af denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
