Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
99
uppfostran? Har du inte själsstyrka nog för att inse,
att du gjorde bättre i att en tid rätta dig efter min
försäkran och undersöka, om jag har rätt? Långt ifrån
att hålla med dig om, att det bör stå dig fritt att blifva
nybyggare och arbeta i skjortärmarne med spade och
yxa, är det min åsigt, att du inte har någon rättighet
att lemna ditt fädernesland, förrän du redligt bemödat
dig att draga vinst af deD uppfostran, du fått här. Om
den sorg, du skulle vålla din mor och mig, vill jag-
inte tala.»
»Det gör mig mycket ondt; men hvad skall jag
göra? Jag kan inte studera, så mycket är säkert», sade Kex.
»Kanske inte nu strax. Du lär väl nödgas gå miste
om en termin. Jag har gjort anstalter för din räkning —
bestämt, hur du skall tillbringa de nästa två månaderna.
Men jag tillstår, att jag väntat mig bättre af dig, Rex.
Jag trodde du hade mer förstånd än att falla på sådana
idéer, — att inbilla dig, att du, derför att du haft en
mycket vanlig sorg, sådan som de flesta menniskor ha
att genomgå, är frikallad från alla pligtens band, som
om din hjerna förslöats och du upphört att vara en an-
svarig varelse.»
Hvad kunde Rex säga? I sitt hjerta var han i ett
upprorstillstånd, men han hade ingenting att anföra mot
sin fars argument, och fastän han, trots allt hvad som
kunde sägas, kände, att han skulle ha lust att resa till
»kolonierna» om det så vore i morgon dag, var det
dock i en djup skrymsla af hans samvete en röst som
hviskade, att han borde hysa — hade han varit en bättre
menniska, så hade han verkligen gjort det — större
tillgifvenhet för sina gamla band. Det är detta slags
tro, som uppehåller lifvet på oss, då själen är sjuk.
Rex steg upp från sin stol, som om han ansett
rådplägningen för afslutad. »Du samtycker således till
min anordning?» sade mr Grascoigne i denna bestämda
ton, som fasthåller den tilltalade liksom i ett skrufstäd.
Det inträdde ett kort uppehåll, innan Rex svarade:
»Jag skall försöka, hvad jag kan göra, pappa. Jag
kan ingenting lofva’.» Hans innersta tanke var, att det
skulle tjena till ingenting att försöka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
